En vacker torsdagseftermiddag söp gamle Herbert ihjäl sig. Stämningen bland A-lagarna på parkbänken var något förtryckt men Herbert själv mådde bra.
Äntligen skulle han kunna börja på en ny kula i himmelriket. Det dröjde inte länge förrän han bankade på Sankte Pers stora port!
– Hallå! Sankte Per! Hallå!
Sankte Per öppnade långsamt porten.
– Hallå Sankte Per! Släpp in mig!!
Sankte Per stirrade på Herbert och sade:
– Sakta i backarna! Varför skulle jag släppa in dig?
Den tidigare så glade Herbert stannade upp. Sankte Per fortsatte:
– Varför skulle jag släppa in dig? Har du hjälp någon medmänniska någon gång?
Herbert började fundera och fundera. Efter ett tag stammade han fram:
– En gång… öh… En gång skänkte jag en…. en krona till Frälsningsarmén.
– Det var inte mycket att komma med! Inget mer!
– Öh…. Jo! Jag skänkte en krona till dom där barnen i… I Brasilien… Som det är så synd om…
– Hmmmmm…
– Också… Också… Jag har ju också skänkt en krona till…. öh…. till Frälsningsarmén en gång till!
Sankte Per skakade på huvudet:
– Tyvärr! Jag kan inte släppa in dig här!
– Jamen vad säger farbror Gud då? Kan du inte fråga farbror Gud?
Sankte Per suckade:
– Ja okej då! Om du tjatar så…
Sankte Per stängde dörren och gick iväg till Gud.
Herbert väntade nervöst utanför. Då Sankte Per kom tillbaka frågade Herbert ivrigt:
– Vad sa han? Vad sa han?
– Ge honom tre kronor och be honom fara åt helvete!
DELA om du skrattade, dina vänner måste ju bara läsa denna!
