Att vara präst i en liten församling är ett stort ansvar. Man måste ta hand om både stort och smått och vara tillhands för sin församling. Men visst är väl präster också mänskliga, och visst är det mänskligt att fela? Det tycker i alla fall prästerna i den här historien.
Tre gamla präster träffades en kväll och talades vid.
– Ibland känns det tungt att alltid vara den som får lyssna till andras bekymmer; vi har ju bara biskopens besök en gång om året, när vi vill lätta våra hjärtan…
De andra nickar instämmande och lägger pannorna i djupa veck. Så lyser en av dem upp:
– Men vi kan ju bikta oss för varann, vi har ju alla rätt att ge syndernas förlåtelse!
Nåväl, efter en bra stunds trugande, börjar de ene tveksamt:
– Mina bröder, jag har en enorm synd att bekänna: Jag är en obotlig hasardspelare och brukar knycka pengar ur fattigbössan…
De andra ojade sig, men gav sin yrkesbroder absolution.
Så var det näste man:
– Broder, din synd är ringa jämfört med min; jag är en liderlig kvinnokarl! Det finns inte ett fruntimmer mellan 15 och 85 i min församling, som jag inte varit på!
Nya ojanden – och absolution.
Den tredje, som var 91 år, verkade ytterst ovillig att bekänna sin största synd, men efter mycket trugande, svarade han äntligen:
– Okej då. Mitt problem är att jag är en notorisk skvallerbytta; jag kan inte hålla käften om någonting…
DELA gärna med dina vänner!
